Året var 2015 och i innerstadens finanskvarter hördes allt oftare förfärade diskussioner kring det faktum att landets finansdepartement sedan en tid utvärderade ett totalt provisionsförbud vid finansiell rådgivning. Myndighetens ståndpunkt tolkades som att slutet nu var nära för den affärsmodell som dittills erbjudit god lönsamhet för de rådgivande aktörer som förstod att utnyttja en fördelaktig förhandlingsposition utifrån väl inarbetade affärsrelationer. Visst fanns det måhända fog för kraven på ökad transparens, men detta var väl ändå att gå för långt. Branschen behövde faktiskt sina väl beprövade affärsmodeller och vad vore väl det svenska sparandet utan etablerade rådgivarfirmors tradition och anor.
"Finansinspektionen adresserade vid tiden tydligt riskerna med att rådgivningsfirmor mottar och behåller provisioner från fondbolag."
Knappt sex år senare minns den invigde att provisionsförbudet aldrig blev verklighet och att de intressekonflikter som motiverade kraven på ytterligare regleringar fortsatt kvarstår. Det kan också konstateras att den vid tiden föreslagna regulatoriska åtstramningen faktiskt kom att bli verklighet i andra delar av Europa. I rättvisans namn ska sägas att också vi svenskar numera åtnjuter ett förbättrat kundskydd, även om detta i allt väsentligt begränsas till en årlig och ofta finstilt redovisning av de provisioner som varje år reducerar avkastningen i vårt långsiktiga fondsparande.
Vad var det då som gjorde att Sverige som annars är ett föregångsland inom fondsparande halkade på efterkälken i just detta avseende?
Finansinspektionen adresserade vid tiden tydligt riskerna med att rådgivningsfirmor mottar och behåller provisioner från fondbolag. Tillsynsmyndigheten ansåg sig sedan länge ha upptäckt stora brister i hur företagen hanterade de intressekonflikter som uppstår när den finansiella rådgivningen till stor del finansieras av provisioner. Bland meningsmotståndarna återfanns flertalet marknadsaktörer, men också det svenska konkurrensverket. Konkurrensverket menade att ett provisionsförbud kunde leda till en minskning av antalet företag som erbjöd rådgivning och fondbolagsverksamhet. Detta eftersom förslaget var särskilt negativt för mindre leverantörer som inte hade egen distribution och därmed skulle komma att gynna större försäkringsföretag och storbankskoncerner. Det påtalade fenomenet är också något som har uppmärksammats som en “unintended consequence” till följd av liknande regleringar som införts i bland annat Storbritannien och Holland.
"I dagens media-debatt är provisionsförespråkarnas retorik nu närmast desperat och stundom löjeväckande."
I skenet av de affärsmodeller som var helt dominerande i Sverige runt 2015 har möjligen det försiktiga introducerandet av ytterligare regleringar varit bra för den enskilde småspararen. Sverige har en folkligt förankrad fondsparartradition som inte har sin motsvarighet i något annat land och de negativa konsekvenser som konstaterats i andra länder hade sannolikt kommit att drabba också svenska småsparare. 2021 ser emellertid det svenska landskapet för fondsparande annorlunda ut än 2015. Nya aktörer lanserar nya tjänster och begrepp som robotrådgivning och provisionsfria fondplattformar börjar bli vedertagna i folkmun.
I dagens media-debatt är provisionsförespråkarnas retorik nu närmast desperat och stundom löjeväckande. Nyligen publicerade Dagens Industri en artikel där en större marknadsaktör försvarade den provisionsbaserade affärsmodellen vid fonddistribution med hjälp av en liknelse mellan digital fonddistribution och dagligvaruhandels försäljning av korv. En argumentation som hör till det förgångna och som uppenbart faller på eget grepp.
Diskussionen om ett allmängiltigt provisionsförbud behöver åter lyftas. Detta måste ske i ljuset av möjligheterna med nya aktörers erbjudanden, men också de delvis bittra erfarenheter som kan konstateras från andra länder.
